Efter att ha ätit upp kexen och druckit det mesta av vattnet känner sig Vilgot mycket bättre. Det är fortfarande mörkt ute och regnet forsar ner. På en krok hänger en uppsättning kläder. Hans egna hittar han inte. Han klär på sig. Den röda anteckningsboken och den hopknycklade papperslappen ligger bredvid kläderna. Han tar upp boken och börjar läsa. Som han trodde är en direkt fortsättning på hans blå bok. Här finns noggranna riktlinjer för allt som han varit med om. Ljuset i flaskan. Den långa vandringen till sjön och kammaren under vattnet. Boken slutar med att Sjökaptenen beskriver vilken fantastisk skatt som han funnit. Han vecklar upp lappen från den underjordiska kammaren. Pappret är gammalt och fuktskadat. Det är svårt att läsa. Det är skrivet med en liten spretig handstil.
”Ni kåmer alldri hiita skaten!” Vilgot kliar sig i huvudet. Det är inte Sjökaptenen som skrivit det. Fanns det ingen skatt ens när Sjökaptenen var i kammaren? Han bläddrar till slutet på den röda boken. Anteckningarna slutar med anvisningarna var den dolda gången in till kammaren. Han slår i hop boken och reser sig upp. Han prövar dörrhandtaget. Det går upp. Ett hemtrevligt ljus från en öppen spis strilar in genom den öppna dörren. Han verkar vara i en ganska liten stuga. I rummet finns ett par fåtöljer, ett köksbord med stolar samt ett stort skåp. I hörnet av rummet är ett litet kök och en dörr med ett hjärta på.
”Mår du bättre nu?” hörs en röst. Vilgot hajar till. Han såg ingen i rummet när han klev in. Då lutar sig en mörkhårig kvinna fram ur ena fåtöljen. Det är kvinnan från källaren.
”Jag hittade inte mina kläder.” svarar han.
”Jag har slängt dem. De var för trasiga. Jag har mycket kläder kvar från Morfar. Behåll dem du.”
”Tack” svarar Vilgot och går fram till brasan. Värmen från elden tränger in i hans frusna kropp.
Kvinnan reser sig upp. ”Sätt dig. Du skall få lite soppa så du får upp värmen. Det blir ganska kallt när det blåser här.” Hon reser sig upp och hämtar en tallrik från köket. Vilgot äter hungrigt. Han inser att han inte ätet något ordentligt på flera dagar. Bara några nötter strax innan han blev förvandlad till en höna. Förvandlad! Trollkarlen!
”Det måste låta konstigt men har du sett en liten man med stort huvud och underliga kläder? Det var honom jag följde efter när jag kröp genom tunneln.”
Kvinnan sätter sig i fåtöljen och lutar sig tillbaka. ”Jag förstår att du har många frågor och jag kan tyvärr inte ge dig några svar. Jag kan ge dig denna.” Hon sträcker fram en svart bok. Den är likadan som de blå och röda anteckningsböckerna. Vilgot tar emot den och börjar bläddra. Han känner igen handstilen från boken han läst så många gånger. Det är ännu en av Sjökaptenens anteckningsböcker! Med darrande händer öppnar han den och läser de första raderna.
”Må alla hav sluka er och alla berg falla över er! Förbannade småfolk! De har gäckat oss vid varje sväng. Hånat oss från sina gömställen och nu har de tagit skatten!” Sjökaptenen fortsätter att förbanna småfolket på många fantasifulla sätt. De sista anteckningarna handlar om hur han och hans män lämnar kammaren samma väg som de kom och reste hem.
No comments:
Post a Comment