”Släpp mig!” Vilgot försöker ta sig loss från den store mannens grepp. Han sitter som i ett skruvstäd. De två kumpanerna skrattar och de börjar alla vandra vidare.
”Vilka är ni? Varför tog ni min bok och varför brände ni upp den?” Vilgot är för arg för att vara rädd.
”Din bok? Nej, du. Den boken var aldrig din. Min farfar var med på Kapten Ohlsens expedition. Om anteckningsboken tillhör någon så är det mig!” svarar den store. Han trycker till greppet om Vilgots armar. Det känns som de skall gå av. ”Håll tyst nu! Jag måste räkna steg.”
De vandrar i tystnad i över en timme. Över kullar, åkrar och genom små skogsdungar. De går kors och tvärs. Man skulle tro att det var helt planlöst. Då och då tittar den store mannen i sin anteckningsbok. När de kommer fram till en liten skogssjö stannar de. Mitt i sjön finns en liten ö med en underlig byggnad på. Den liknar ett litet fyrtorn. De två kumpanerna håller fast Vilgot medan ledaren går fram till vattenbrynet. Han tar fram påsen som innehåller flaskan och tar ur den. Flaskan lyser så starkt att Vilgot måste blunda. Kisande ser han hur mannen öppnar flaskan och ljuset rinner ut och ner i vattnet som om det vore olja. Ljuset rör sig genom vattnet mot mitten av sjön och den lilla ön. Det omringar ön och verkar sugas upp i fyrtornet! Strax lyser toppen av tornet och ett mekaniskt ljud hörs. Först verkar det som inget händer men så märker Vilgot att vattennivån i sjön har sjunkit! Den fortsätter sjunka och strax visar det sig att det finns en trappa från stranden och ner i marken under sjön! Efter ett par minuter är allt vatten dränerat från trappan och de börjar gå ner för de hala trappstegen.
No comments:
Post a Comment