Mannen som tog Vilgots gamla anteckningsbok bläddrade i den och log för sig själv. Han och hans kumpaner gick därifrån skrattandes. Vilgot låg kvar i diket tills han inte såg männen längre. Hans hjärta dunkade och det gjorde ont överallt efter att ha blivit knuffad. Till slut reste han sig. Han kände efter i packningen. Inget hade gått sönder. Han kunde inte förstå varför de tagit anteckningsboken. Det verkade till och med som de visste vad de var ute efter! Hur kunde de känna till den? Vilgot började gå. Han fortsatte nordöst som han gjort tidigare. Männen hade gått tillbaka mot stationen så han var inte oroad för att stöta på dem igen.
Vilgot vandrade en stund över de böljande kullarna. Det var en klar eftermiddag men det började mörkna sakta. Han kom snart fram till en by med ett hotell där han hade bokat ett rum. På rummet tog han fram sin egen anteckningsbok. När han satt på tåget hade han skrivit ner mycket av det han hittat i den gamla boken. Han hade ritat av kartbilderna och djurteckningarna som han trott varit andra kartor. Nu skrev han ner så mycket han kunde minnas av det som stod i boken. Alla timmarna han läst sjökaptenens lilla bruna anteckningsbok från pärm till pärm betalade sig verkligen nu.
No comments:
Post a Comment