Här kommer nu alla kapitlen och bilderna i ett inlägg så det är lättare att läsa. Ha överseende med att varje kapitel är skrivet snabbt och helt utan redigering. Jag har inte planerat berättelsen i förväg utan bara låtit dagens ord styra vart historien tar vägen. Det är ruffigt och säkert ursel dramatik (och grammatik) ;)
Håll till godo!
Inktober 2018
1. Poisonous
Försiktigt går Vilgot mellan de stora svamparna. Han vet inte om de är giftiga. Svamparna ser ganska äckliga ut och luktar mycket. Det sticker i Vilgots näsa av doften. Snart borde han ha tagit sig förbi de läskiga svamparna. Han önskar att han tagit den längre vägen över berget istället.
2. Tranquil
Vilgot sätter sig på en mossig trädstock. Efter att ha gått genom svampskogen hade han nu kommit till en del av dalen fylld med väldigt gamla träd. Det är väldigt fuktigt och mjuk mossa täcker både stenar och omkullfallna träd. Vilgot pustar ut och tar fram sin kaffetermos ur ryggsäcken. Medan han sakta dricker sitt kaffe tittar han sig omkring. Allt är lugnt och tyst. Det är skönt att ta en paus. Han vet att den jobbigaste delen av hans resa ligger framför honom.
3. Roasted
Solen går ner över skogen och Vilgot tänder en liten eld. Han tar upp en stekpanna och en påse ur ryggsäcken. På sina vandringar har Vilgot samlat på nötter. Nu rostar han en handfull av dem över elden. En behaglig doft stiger upp från stekpannan.
Vilgot tänkte tillbaka på resan han gjort de senaste dagarna. Det var så mycket som hänt. I mörkret äter han sakta upp nötterna och lyssnar till skogens nattljud.
4. Spell
”ZSAAAARRRAAAPPP!!!” En grön blixt far ut från mörkret runt lägerelden. Blixten träffar Vilgot och den gröna energin sprider sig runt honom. Den kapslar in honom i en kokong av smaragdfärgade gnistor. Från skogens mörker hörs ljusa röster. De skrattar, tjoar och visslar som någon som satt en straffspark. Lika plötsligt blir det alldeles tyst. Vilgot kämpar för att komma loss. Han tycker sig se att det rör sig i mörkret. Ut ur mörkret kliver en liten varelse.
5. Chicken
Vilgot kunde inte tro sina ögon. Framför honom står en liten person, inte större än kaffetermosen. Han är klädd i mörka underliga kläder. I ena handen håller han en kort snidad pinne. Är det en trollstav? tänker Vilgot. Den lilla mannen klättrar upp på den mossiga stocken och viftar med pinnen i luften. Blixtar av olika färger flyger runt Vilgot. Han ser hur träden och trollkarlen växer. Nej! Det är Vilgot som krymper. ”Vad håller du på med?” ropar han, men vad han hör är ”Kackk-aaaah!”. Den lilla underliga mannen har förvandlat Vilgot till en höna!
6. Drooling
Den lilla trollkarlen hoppar upp och ner av glädje. Han ropar något på ett språk Vilgot inte förstår. Ur mörkret kliver fler små personer i underliga kläder. Alla ser väldigt glada ut. De slickar sig om munnen och smackar med läpparna. Vilgot tycker sig se att en av dem till och med dreglar. De närmar sig Vilgot som precis kommit ihåg att han ju nu är en höna! ”Ka-kahhh!” utbrister han och börjar springa. Han lyckas ta sig förbi dem och ger sig av in i den mossiga skogen. ”Kaaahhh!!”
7. Exhausted
Vilgot sprang och sprang och sprang. De små underliga figurerna försökte hinna med men Vilgots små höns-fötter var snabba. Han kom ut ur skogen. Han sprang över fältet, genom en by och över en kulle. När han till slut stannade hade han sprungit tills det blev mörkt igen. Hönan Vilgot var så utmattad att han somnade direkt.
8. Star
Det är fortfarande mörkt när Vilgot vaknar. Himlen är full med ljus som blinkar till honom. Han ligger kvar och tittar upp på stjärnorna. De sjunger honom till sömns.
”Vad tror du att du skall hitta där ute?” Pappa tittade inte ens upp från tidningen när han sa det. Vilgot hade packat sin ryggsäck och bokat båtbiljett. ”Det finns inget att upptäcka längre. Stanna hemma och jobba. Då gör du iallafall någon nytta!” Pappa hade lagt tidningen i knät och hans trötta ögon borrade sig in i Vilgots nacke. Vilgot kunde inte vända sig om och svara. Ett par små tårar rann ner för hans kind när han tog sin ryggsäck och lämnade huset.
9. Precious
Vägen till bussen har aldrig varit så lång som denna dag. Vilgot gick sakta mot hållplatsen. I huvudet försökte han komma på om han glömt något inför sin resa. Det var dock svårt. Han såg bara sin pappas besvikna blick. Hans svidande ord ekade ”Det finns inget att upptäcka längre. Stanna hemma och jobba. Då gör du iallafall någon nytta!”.
För varje meter bussen körde blev hans fars ord svagare och svagare. När de svängde in på torget framför järnvägsstationen så hade Vilgot ett leende på läpparna. Han tryckte en liten anteckningsbok mot bröstet. Den lilla tummade bruna boken var Vilgots mest värdefulla egendom. Under många långa nätter hade han bläddrat fram och tillbaka i den. Han har läst den från pärm till pärm så många gånger att han nästan kan den utantill. Nu skulle han äntligen ta reda på om allt som står i den är sant.
10. Flowing
Vilgot hittade sin plats på tåget. Han sjunk ner i sätet och pustade ut. Det kändes som en tyngd lättade. Nu var han på väg. Ur sin ryggsäck tog han fram en penna och en alldeles ny inplastad anteckningsbok. Han tog av plasten och öppnade den. På förstasidan skrev han ”Anteckningar från min expedition”. Under det skrev han sitt namn. Han log. Resan hade äntligen tagit sin början. Tåget tuffade stilla fram genom landskapet. Det skulle ta lite mer än 5 timmar att komma fram. Vilgot njöt av utsikten. Små skogspartier, åkrar och ett par små byar passerade utanför fönstret. En bra stund följde tågrälsen en smal kanal som sakta flöt fram igenom landskapet. Ett par långsmala kanalbåtar var på väg mot en sluss längre fram.
Framför Vilgot låg de båda anteckningsböckerna öppna. Hans försökte tyda en liten karta som var slarvigt ritad i den gamla boken. Den slingrande linjen måste vara en flod eller bäck. De små u-na skulle kunna vara dalar eller kanske stora gropar. Han stirrade länge på teckningen. Vilgots ögonlock blev tyngre och tyngre. Precis när han skulle somna så halkade hans armbåge av armstödet och han ryckte till. Anteckningsboken föll ner på golvet. När han plockade upp den så höll han den uppochner. Plötsligt såg Vilgot vad som var tecknat i boken. Det var inte en karta! Det var ett hästhuvud! Varför var den tecknad uppochner? Han bläddrade fram och tillbaka i boken. Flera av teckningarna som han trott varit otydliga kartor var egentligen teckningar. Alla föreställde olika djurhuvuden! Groda, varg, hjort och hästen han först upptäckte. Vad betydde detta?
11. Cruel
Vilgot hade hittat den lilla bruna anteckningsboken i en byrå han köpt på en loppis. När han städade byrån så fann han boken. Den låg bakom en av byrålådorna. Boken var fylld med snirkligt skriven text, små teckningar och kartor. Allt var ganska osammanhängande men Vilgot hade kommit fram till att författaren varit en sjökapten. Något namn har han dock inte hittat. Boken verkade vara minst 50 år gammal. Anteckningarna handlade om kaptenens många resor. Det var framför allt en resa som fångade Vilgots intresse. Den tog inte plats till havs utan denna expedition verkade leda kaptenen och hans besättning genom skogar och över berg, djupt in i ödemarken. De hade letat efter en annan expedition som försvann för nästan 100 år sedan.
Tåget bromsade in och stannade. Vilgot klev ut på en slitna perrongen. Han var den enda som klev av här. Han tittade sig omkring. Det stod några personer vid det lilla stationshuset. Annars var det folktomt och ganska öde. Inte ens en katt syntes. Bakom honom fortsatte tåget sin resa och snart var det lika tyst som det var öde. I anteckningarna hade Vilgot läst att han skulle bege sig åt nordöst. Han tittade på sin kompass och började vandra. Personerna som stod och väntade vid stationen följde efter Vilgot. Han märkte inget förrän de var i kapp honom efter bara några hundra meter. Den störste av männen ryckte anteckningsboken ur Vilgots hand och gav honom en kraftig knuff så han åkte ner i diket.
12. Whale
Mannen som tog Vilgots gamla anteckningsbok bläddrade i den och log för sig själv. Han och hans kumpaner gick därifrån skrattandes. Vilgot låg kvar i diket tills han inte såg männen längre. Hans hjärta dunkade och det gjorde ont överallt efter att ha blivit knuffad. Till slut reste han sig. Han kände efter i packningen. Inget hade gått sönder. Han kunde inte förstå varför de tagit anteckningsboken. Det verkade till och med som de visste vad de var ute efter! Hur kunde de känna till den? Vilgot började gå. Han fortsatte nordöst som han gjort tidigare. Männen hade gått tillbaka mot stationen så han var inte oroad för att stöta på dem igen.
Vilgot vandrade en stund över de böljande kullarna. Det var en klar eftermiddag men det började mörkna sakta. Han kom snart fram till en by med ett hotell där han hade bokat ett rum. På rummet tog han fram sin egen anteckningsbok. När han satt på tåget hade han skrivit ner mycket av det han hittat i den gamla boken. Han hade ritat av kartbilderna och djurteckningarna som han trott varit andra kartor. Nu skrev han ner så mycket han kunde minnas av det som stod i boken. Alla timmarna han läst sjökaptenens lilla bruna anteckningsbok från pärm till pärm betalade sig verkligen nu.
13. Guarded
Vilgot vaknade av att någon puttade på honom. Han slår upp ögonen och ser en jätte klädd i ålderdomliga vaktkläder! Jätten har böjt sig ner över Vilgot och kliar sig i huvudet. Men här inser Vilgot att det inte är en jätte. Det är ju han som är liten. Han är fortfarande en höna. Med ett förskräckt ”kack-ahh” kommer han på benen och springer iväg. Vakten hoppar till och skrattar. Bakom vakten finns en hög mur med en gallergrind. Det är inga problem för Vilgot att ta sig mellan gallren och vidare på andra sidan.
14. Clock
Staden innanför muren liknar inget som Vilgot sett. Inget hus är det andra likt. Fina villor. Hus som ser ut som små slott. Ruckel som nästan inte håller ihop. Moderna betong och glas-hus. Det var som om man plockat hus från olika länder och satt dem tillsammans. Det var en sak som alla hus hade gemensamt. Det sitter klockor på alla hur. Stora, små, gamla och nya. Stora urverk med figurer som vandrar omkring vid varje hel timme. Rena urtavlor som sådana man har på en tågstation. Vilgot hör hur klockorna tickar. Då inser han att staden är helt öde. Han har inte sett någon annan än vakten som stod utanför grinden.
15. Weak
Vilgot vandrar runt i den underliga staden. Tickandet från alla klockor gör honom yr. Allt börjar snurra. Han känner sig plötsligt svag och vinglar på sina små hönsben. Han tror han ser en person kliva ut från ett av husen men allt är suddigt. Han försöker ropa men det kommer bara ett hest kacklande ur näbben. Sen blir allt svart.
16. Angular
När Vilgot vaknade kände han genast igen rummet han ligger i. Flera sidor i sjökaptenens anteckningsbok handlade om ett rum där vinklarna var … fel.
17. Swollen
Det snurrar fortfarande lite i huvudet på Vilgot. Han sätter sig upp och stirrar ner på sina fötter. Han är inte en höna längre! På marken ligger det några fjädrar. Den underliga lilla mannens trollformel måste ha släppt. Han ställer sig upp. Det konstigt formade rummet är både lågt och högt i tak samtidigt. Dörren är nästan gömd i vinklarna. Vilgot lyckas trycka upp den tröga dörren och kommer ut i en mörk korridor. Han hör ett svagt sorl. Det låter som några som pratar men han kan inte höra var ifrån. Han fortsätter försiktigt i mörkret. Korridoren slutar vid en dörr. Ljus strömmar ut från springan under dörren. Rösterna han hörde har tystnat. Har de gått eller har de hört honom? Vilgot trycker försiktigt ner dörrhandtaget och gläntar på dörren. Han kisar i det starka ljuset. Det starka skenet kommer från mitten av det väldigt stora rummet. Där på en plattform står en glasbur. Ljuset är så starkt att Vilgot inte kan titta rakt på det. Han tycker sig se att det rör sig i glasburen. Efter en stund har han vant sig vid det starka ljuset och nu kan han se att det är en groda! En gigantisk uppsvälld, lysande groda som svävar.
18. Bottle
Precis när Vilgot skall kliva in i rummet hör han röster igen. På andra sidan rummet ser han en dörr öppnas. Han stänger sin dörr men lämnar en glipa så han kan se vad som händer. In i rummet kliver den storvuxna mannen som tog Vilgots anteckningsbok. Han håller boken i handen och verkar läsa i den. Kumpanerna är i släptåg. De smyger fram till glasburen. De skall helt klart inte vara här.
”Har du flaskan?” viskar den ena av kumpanerna.
”Nej, jag trodde du hade den!” svarar den andre.
”Shhh!” Den store vänder sig mot dem och håller upp en underligt formad flaska. Den har en mycket speciell kork. Vilgot kan inte se ordentligt vad som händer. Ljuset från grodan är fortfarande väldigt starkt. Det ser ut som De håller upp flaskan mot glaset på buren och skruvar på korken. Ett svagt pinglande hörs och ljuset i rummet förändras. På något sätt har ljuset från buren flyttats över till flaskan. Den skiner som en väldigt stark ficklampa. Den storväxte mannen stoppar ner flaskan i en tjock tygflaska. Ljuset försvinner och rummet blir nästan helt mörkt. I ljuset från dörren som de tre kom in genom ser Vilgot hur de smyger tillbaka ut ur rummet. När de försvunnit vågar han sig fram till glasburen. Han lyser in i den med en lite ficklampa som han har på sin nyckelknippa. Först ser det ut som den stora svullna grodan är borta men han ser att den sitter i ena hörnet av buren. Nu är den normalstor. Den ser ut som en helt vanlig groda. Vilgot kliar sig i huvudet. Vad betyder allt det här? En av de kryptiska teckningarna i den gamla anteckningsboken var en groda. Kan detta vara den? Vad var det mer för djur? En häst och en hund… nej varg och en hjort var det! Finns de också här?
19. Scorched
Vilgot hade ju läst sjökaptenens gamla anteckningsbok så många gånger att han nästan kunde den utantill. När han tänker efter så stod det något om ljus i boken. Man skulle ta med sig det. Kan detta ha varit det ljuset? Vilgot går fram till dörren. Han hör ingen på andra sidan. Försiktigt öppnar han och tittar in. En lång korridor, ganska lik den han själv gått genom för att komma till detta rum. Är detta ett hus eller var han under marken kanske? Han hade inte sett några fönster sedan han vaknat. Korridoren slutar med en dörr som står på glänt. Det är ingen i nästa rum heller. Det liknar det med grodan. I en glasbur ligger en varg och flämtar. Den ser helt utmattad ut. Rummet är mörkt. Har vargen också lyst? Vilgot fortsätter genom ett par korridorer och två till liknande rum. Han hittar en hjort och en häst. Båda i glasburar. Han fortsätter genom några till rum. De liknar rum för vakter eller någon som har hand om platsen. Här har någon (han kan gissa vem) gått igenom alla lådor och skåp. Dörrar är uppbrutna och saker ligger överallt. Slutligen kommer Vilgot ut i friska luften. Det är skymning. Han vänder sig om. Han har kommit ut genom en väl dold dörr i en bergvägg. Detta var en hemlig plats.
”Nej, nu har vi allt vi behöver.”
Vilgot kastar sig bakom en sten. Han tror inte att de sett honom i det svaga ljuset. Han hör en tändsticka tändas och känner doften av något som brinner. De tre männen ger sig av. Vilgot tittar fram och ser en liten eld. Det är sjökaptenens anteckningsbok! Han springer fram och stampar på elden. Nästan hela boken har brunnit upp. Bara några brända sidor återstår. Varför har de gjort såhär? ”Vi har allt vi behöver” hade de sagt. Vart skulle de nu? Vad skall de göra? Vad kommer de finna?
20. Breakable
Vilgot följer efter männen. Det är inte svårt för de pratar livligt och högt. De diskuterar vad de skall göra med alla pengar de kommer tjäna. Den store mannen säger inte mycket. Han verkar koncentrerad på väderstrecken. Vilgot tycker det verkar som han räknar steg. Efter att ha vandrat i ungefär en halvtimme passerar de staden med alla klockorna. De öster ut. Hela tiden öster ut. En timme senare gör männen upp läger och lägger sig för att sova. Nu ser Vilgot att den store mannen har en gammal anteckningsbok, likadan som sjökaptenens. Denna har rött omslag. Kan det ha funnits två? Beskrivningen av sjökaptenens expedition fortsatte nog i denna! De måste ha förstört den bruna boken för att de inte ville att någon skulle kunna följa deras spår. Var skulle den röda boken leda dem? Fanns det ledtrådar till vad sjökaptenen letade efter? Det är inte så kallt men Vilgot skakar tänder så mycket att han tror att männen skall höra honom. Han lyckas somna men bara korta stunder i taget.
Vilgot har varit vaken länge när männen bryter upp och fortsätter sin vandring. Han är så trött att han inte ser var han sätter foten och han kliver rakt på en torr gren! Det låter som ett pistolskott i den tysta skogen. Vilgot kastar sig ner bakom ett träd. Männen har tystnat. Han hör ingenting och efter en stund vågar han titta fram. Alldeles vid trädet står de tre männen!
”Jasså, du lyckades följa efter oss! Då är det lika bra att du får följa med.” Ett par starka nävar rycker tag i Vilgot och drar upp honom.
21. Drain
”Släpp mig!” Vilgot försöker ta sig loss från den store mannens grepp. Han sitter som i ett skruvstäd. De två kumpanerna skrattar och de börjar alla vandra vidare.
”Vilka är ni? Varför tog ni min bok och varför brände ni upp den?” Vilgot är för arg för att vara rädd.
”Din bok? Nej, du. Den boken var aldrig din. Min farfar var med på Kapten Ohlsens expedition. Om anteckningsboken tillhör någon så är det mig!” svarar den store. Han trycker till greppet om Vilgots armar. Det känns som de skall gå av. ”Håll tyst nu! Jag måste räkna steg.”
De vandrar i tystnad i över en timme. Över kullar, åkrar och genom små skogsdungar. De går kors och tvärs. Man skulle tro att det var helt planlöst. Då och då tittar den store mannen i sin anteckningsbok. När de kommer fram till en liten skogssjö stannar de. Mitt i sjön finns en liten ö med en underlig byggnad på. Den liknar ett litet fyrtorn. De två kumpanerna håller fast Vilgot medan ledaren går fram till vattenbrynet. Han tar fram påsen som innehåller flaskan och tar ur den. Flaskan lyser så starkt att Vilgot måste blunda. Kisande ser han hur mannen öppnar flaskan och ljuset rinner ut och ner i vattnet som om det vore olja. Ljuset rör sig genom vattnet mot mitten av sjön och den lilla ön. Det omringar ön och verkar sugas upp i fyrtornet! Strax lyser toppen av tornet och ett mekaniskt ljud hörs. Först verkar det som inget händer men så märker Vilgot att vattennivån i sjön har sjunkit! Den fortsätter sjunka och strax visar det sig att det finns en trappa från stranden och ner i marken under sjön! Efter ett par minuter är allt vatten dränerat från trappan och de börjar gå ner för de hala trappstegen.
22. Expensive
Vilgot försöker komma ihåg vad han läst i sjökaptenens anteckningsbok. Han mindes ingenting om en trappa som går ner i en sjö. Det kan vara så att anteckningsboken som den store mannen har en slags fortsättning på boken han hade? Det var därför de brände upp den. De hade fått alla ledtrådar de behövde för att komma såhär långt. Nu använde de den röda boken istället. Den store mannen har boken framme medan de går genom gången som trappan ledde ner till. Han stannar, tittar i boken och säger åt dem att stå still. Han tar några steg fram och lyser med ficklampan på väggarna. Nu ser Vilgot att väggarna är täckta men bilder. Någon har karvat ut massor av figurer och symboler i stenväggen. Det är svårt att se i det dåliga ljuset. Vilgot tycker det ser ut som människor som bygger något. Reliefen ser väldigt gammalt ut. Säkert flera tusen år!
”Hum” säger den store mannen och stryker sig om hakan. Han bläddrar i anteckningsboken. ”Aha! Här var det!”. Ur sin ryggsäck tar den ena kumpanen fram en avancerad borrmaskin. De monterar upp ett antal lampor och annan dyr utrustning. Den storvuxne mannen visar var på väggen borren skall ställas upp. Bilderna på väggen föreställer mitten av byggnaden som figurerna bygger. ”Nu är det inte långt kvar.” säger han upphetsat.
23. Muddy
De startar borren. I den lilla korridoren blir ljudet öronbedövande. Det tar inte lång tid för borren att ta sig igenom väggen. En stråle vatten sprutar ut ur hålet. Mannen borren tittar ängsligt på deras ledare. Han rör inte en min utan bara nickar åt kumpanen att fortsätta borra. Det dröjer inte länge innan vattnen slutar spruta. Det måste inte varit så mycket på andra sidan. De borrar ett antal hål till i väggen. Mer vatten rinner ut och nu står de alla knädjupt. Hålen är borrade på speciella svaga punkter på väggen för den ger med sig snart. Bakom döljs en liten dörr. Det verkar som den här delen av väggen var murad och inte huggen i sten som resten av korridoren. Kan det varit sjökaptenens expedition som murat igen detta för att dölja dörren? De knuffar upp den och får böja sig för att komma igenom. Gången innanför går ner några steg. Vattnet når dem nu till över midjan. Det är kallt och lerigt. Efter att ha gått en kort stund i några vinglande tunnlar kommer de upp ur vattnet och ut i ett stort rum. De måste vara mitt under sjön nu. Kanske under ön. Vilgot skakar av kylan. De tre männen tänder sina ficklampor och lyser runt i rummet. Det är nästan tomt. I mitten finns en liten upphöjning. På den ligger det någonting.
24. Chop
Den store mannen går fram. Vilgot kan inte se vad han gör men han ser hur mannens axlar sjunker och han hör en djup suck.
”Jag var väl naiv som trodde att skatten skulle vara kvar.” Han vänder sig om. I handen håller han en papperslapp med något skrivet på den. Han knycklar ihop pappret och låter det falla till marken. Han tar fram den röda anteckningsboken och slänger iväg den.
”Släpp grabben. Vi har inget här att hämta”
”Men Chefen, han kan ju skvallra!” säger kumpanen som fortfarande håller fast Vilgot.
Den store mannen går fram till Vilgot. Han är huvudet längre och betydligt bredare.
”Han kommer inte säga något. Heller hur grabben?”
Vilgot svarar inget utan stirrar bara argt tillbaka. Mannen tar fram ett rep.
”Hur som helst kommer han inte kunna berätta för någon och ingen kan hitta honom!” säger han och ler.
Vilgots ögon blir stora som tefat. Vad skall de göra med honom? Han försöker ta sig loss men de har för bra grepp om honom. Den store mannen surrar repet runt Vilgot. De sätter honom på marken vid upphöjningen och tar sin packning och lämnar rummet.
”Men … ni kan ju inte bara lämna mig här! Hallå! HALLÅ!” ropar Vilgot efter de tre männen som inte ens vänder sig om. Rummet blir becksvart. Han hör hur männen vadar iväg i det leriga vattnet i korridoren tillbaka till utgången.
Efter en stund vänjer sin han ögon sig vid mörkret. Ett svagt ljus strilar ner från taket. Han kan nu se att väggarna i rummet är även de täckta med bilder uthuggna i stenen. Bilderna i korridoren hade visat människor som bygger något. Dessa bilder ser det ut att berätta en historia. Vilgot kan inte se ordentligt i det svaga ljuset men han tycker sig se både stora och små figurer. Är det barn? Nej, de är för små. Det ser faktiskt ut som de underliga figurerna som han träffade på i skogen. De som förvandlade honom till en höna! Vilgot kämpar för att komma loss men repet är för hårt knutet och knoparna för bra. Efter en stund somnar han av utmattning. Han drömmer att han fryser. Han går i långa mörka korridorer. Det är vatten i taket istället för på golvet. Det droppar ner på honom hela tiden som ett kallt regn. Han går och går och går.
Vilgot varnar av att han blir petad på. Framför honom står den lilla trollkarlen som förvandlade honom till en höna! I handen håller han en kniv som i den lilla mannens händer är stor som ett svärd. Han höjer den och hugger!
25. Prickly
Den lilla trollkarlen hugger sig försiktig genom repen som binder Vilgot. Det tar ett par hugg innan repen lossnar och han är lös. Vilgots armar är helt domnade och sticker av att ha varit bundna. Snart är även benen fria också. Den lilla mannen bugar, fnissar och försvinner in i mörkret.
”Vänta! Vem är du?” ropar Vilgot. Han får inget svar. Små snabba fotsteg är allt han hör och strax är det tyst igen.
Det tar en stund för känseln att komma tillbaka till Vilgots armar och ben. Han reser sig vingligt och gnuggar sina armar. Hans ögon är ganska vana vid mörkret nu och han börjar utforska rummet. Trollkarlen hade inte gett sig av mot utgången och den vattenfyllda korridoren utan åt andra hållet. Kan det finnas en annan utgång? Han går fram till väggen. Relieferna föreställer en samling av små människor som vandrar mot ett stort träd. De går in genom en öppning nära rötterna. Det är ett hål. Resten av reliefen är ganska grund. Inget är särskilt djupt hugget ur stenväggarna. Vilgot sticker försiktigt in ett par fingrar. Det verkar finnas en knapp där inne. Han trycker. Ett svagt klick och en halvmeterstor lucka svänger upp bredvid honom. En annan väg ut?
26. Stretch
Vilgot böjer sig ner och tittar in i i den lilla gången bakom luckan. Det är helt kolsvart. Den lilla trollkarlen måste ha använt gången för att ta sig ut. Men det ser väldigt trångt ut. Tänk om jag fastnar tänker Vilgot. Han reser sig upp och går över golvet till korridoren de kom in genom. Det må vara blött men jag får plats resonerar han. När han kommer fram ser han att vattnet har stigit. Det går ända upp till taket på korridoren! Om han skall försöka ta sig ut den vägen så måste han simma väldigt långt under vatten och i mörker! De tre männen måste ha aktiverat mekanismen som sänkte vatten nivån och fyllt på vattnet igen. Det finns inget annat än att pröva tunneln. Han går bort till gången igen och böjer sig ner. Precis när han skall börja krypa in i mörkret slår det honom. Han har ju en ficklampa! Hur kunde jag glömma det tänker han och slår sig för pannan. Det plötsliga ljuset blir nästan för starkt för hans ögon som vant sig vid det svaga ljuset. Han lyser runt i rummet. Något blänker till. Det är den hopknycklade papperslappen som den store mannen hittat. Den röda anteckningsboken ligger en bit bort. Han plockar med båda och börjar krypa in i den trånga gången. Det är inte mycket utrymme men Vilgots gängliga kropp får plats. Han kryper i vad som känns som en evighet. Det är ett antal tvära svängar som är svåra att ta sig förbi. Vid några ställen har trädrötter trängt in i gången och det är extra trångt. Han känner hur hans kläder fastnar och rivs. Det går sakta uppåt. Han börjar tro att han aldrig skall komma ut. En liten person skulle kunna springa i tunneln. Hans långsamma krypande tar mycket längre tid. Han somnar en stund av utmattning. När han vaknar inser han att han glömt stänga av ficklampan. Batteriet har dött och det är beckmörkt! Med ökande panik fortsätter han krypa. Det är ganska fuktigt och tunnelväggarna är jord nu och inte sten. Luften är kvav och det är svårt att andas. Gången är dock aningen större så han kan krypa snabbare. Golvet verkar stiga mer nu. Plötsligt slår han i något. Har gången rasat in?! Trevande tänker han på hindret. Det är slätt och han hittar ett handtag. Han trycker ner det och svänger upp den lilla dörren. Svagt ljus strilar mot honom. Gången fortsätter framför honom ett par meter till men han känner frisk luft och han tycker att ha hör ljud. Med nyfunnen energi kryper han mot utgången.
Han kommer ut i en vad som verkar vara en källare. Gången var gömd bakom ett par lådor. Han ställer sig försiktigt upp och försöker sträcka ut sin slitna kropp. Det knakar och knäpper i varenda led. Knäna och armbågarna är ordentligt skrapade och hans kläder är inte bara smutsiga utan även sönderrivna av krypmarschen. Plötsligt öppnas en dörr och Vilgot bländas av ljuset som forsar in i rummet.
”Vad gör du här?” säger en kvinnoröst.
27. Thunder
Vilgot blinkar och kisar i det starka ljuset. Ögonen försöker anpassa sig efter att han har varit så länge i mörkret. Han anar en skepnad i dörröppningen.
”Ursäkta. Jag vet inte var jag är.” svarar Vilgot.
”Men så du ser ut! Vad har hänt?” svarar skepnaden.
Här inser Vilgot hur trött han egentligen är och sjunker ner på knä. Det sista han ser innan allt blir svart är hur kvinnan i dörren kastar sig fram och fångar honom innan han träffar stengolvet i källaren.
”KA-BRAK!!!”
Vilgot sätter sig käpprätt upp i sängen. Ett kraftigt regn slår mot det lilla fönstret bredvid sängen. Kraftiga blixtar lyser upp rummet. Han lägger sig ner igen. Hans huvud värker, nej hela kroppen värker. Han tittar runt i det lilla rummet. På en stol står en kanna vatten, ett glas och ett par kex. Sakta sätter han sig upp och häller upp ett glas vatten. Han tömmer glaset i ett svep och fyller det igen. Utanför rasar stormen.
28. Gift
Efter att ha ätit upp kexen och druckit det mesta av vattnet känner sig Vilgot mycket bättre. Det är fortfarande mörkt ute och regnet forsar ner. På en krok hänger en uppsättning kläder. Hans egna hittar han inte. Han klär på sig. Den röda anteckningsboken och den hopknycklade papperslappen ligger bredvid kläderna. Han tar upp boken och börjar läsa. Som han trodde är en direkt fortsättning på hans blå bok. Här finns noggranna riktlinjer för allt som han varit med om. Ljuset i flaskan. Den långa vandringen till sjön och kammaren under vattnet. Boken slutar med att Sjökaptenen beskriver vilken fantastisk skatt som han funnit. Han vecklar upp lappen från den underjordiska kammaren. Pappret är gammalt och fuktskadat. Det är svårt att läsa. Det är skrivet med en liten spretig handstil.
”Ni kåmer alldri hiita skaten!” Vilgot kliar sig i huvudet. Det är inte Sjökaptenen som skrivit det. Fanns det ingen skatt ens när Sjökaptenen var i kammaren? Han bläddrar till slutet på den röda boken. Anteckningarna slutar med anvisningarna var den dolda gången in till kammaren. Han slår i hop boken och reser sig upp. Han prövar dörrhandtaget. Det går upp. Ett hemtrevligt ljus från en öppen spis strilar in genom den öppna dörren. Han verkar vara i en ganska liten stuga. I rummet finns ett par fåtöljer, ett köksbord med stolar samt ett stort skåp. I hörnet av rummet är ett litet kök och en dörr med ett hjärta på.
”Mår du bättre nu?” hörs en röst. Vilgot hajar till. Han såg ingen i rummet när han klev in. Då lutar sig en mörkhårig kvinna fram ur ena fåtöljen. Det är kvinnan från källaren.
”Jag hittade inte mina kläder.” svarar han.
”Jag har slängt dem. De var för trasiga. Jag har mycket kläder kvar från Morfar. Behåll dem du.”
”Tack” svarar Vilgot och går fram till brasan. Värmen från elden tränger in i hans frusna kropp.
Kvinnan reser sig upp. ”Sätt dig. Du skall få lite soppa så du får upp värmen. Det blir ganska kallt när det blåser här.” Hon reser sig upp och hämtar en tallrik från köket. Vilgot äter hungrigt. Han inser att han inte ätet något ordentligt på flera dagar. Bara några nötter strax innan han blev förvandlad till en höna. Förvandlad! Trollkarlen!
”Det måste låta konstigt men har du sett en liten man med stort huvud och underliga kläder? Det var honom jag följde efter när jag kröp genom tunneln.”
Kvinnan sätter sig i fåtöljen och lutar sig tillbaka. ”Jag förstår att du har många frågor och jag kan tyvärr inte ge dig några svar. Jag kan ge dig denna.” Hon sträcker fram en svart bok. Den är likadan som de blå och röda anteckningsböckerna. Vilgot tar emot den och börjar bläddra. Han känner igen handstilen från boken han läst så många gånger. Det är ännu en av Sjökaptenens anteckningsböcker! Med darrande händer öppnar han den och läser de första raderna.
”Må alla hav sluka er och alla berg falla över er! Förbannade småfolk! De har gäckat oss vid varje sväng. Hånat oss från sina gömställen och nu har de tagit skatten!” Sjökaptenen fortsätter att förbanna småfolket på många fantasifulla sätt. De sista anteckningarna handlar om hur han och hans män lämnar kammaren samma väg som de kom och reste hem.
29. Double
Vilgot låter boken sjunka ner i hans knä. Skatten var alltså redan borta när Sjökapten Ohlsen hittade kammaren. Har småfolket vaktat den hela tiden? Varför hjälpte den lilla trollkarlen honom när han var bunden? Han skakar på huvudet. Hur hänger allt ihop. Han förstår ingenting.
”Du får ursäkta mig. Jag förstår inte vad som hänt mig de senaste dagarna. Allt är upp och ner.” Han tittar upp på kvinnan i fåtöljen bredvid honom.
”Jag heter Vilgot. För en tid sedan hittade jag en bok med Kapten Ohlsens anteckningar. Jag bestämde mig för att försöka följa hans expedition och se var den ledde mig. Jag har blivit rånad, jagad, bunden och tro det eller ej, förvandlad till en höna.” Han fortsätter att återberätta hela hans resa ända fram till att han kryper ut ur gången och in i källaren. Han visar den lilla papperslappen som småfolket lämnat i kammaren. Kvinnan lyssnar på Vilgots berättelse. När han har berättat klart, reser hon sig upp och går fram till en byrå. Ur en av lådorna tar hon fram två små nycklar med en papperslapp fastsatt.
”För snart hundra år sedan hittade min mormorsmor denna i vår källare. Ingen visste var den passade och den hamnade i en låda och glömdes bort. Jag brukade leka med den när jag var liten. När du visade mig det där gamla pappret så kände jag igen handstilen!” Hon räcker fram nycklarna till Vilgot. Den är de underligaste nycklar han sett. På papperslappen står det ett ord, skrivet med spretiga bokstäver som Vilgot känner igen.
”SKATEN”
Han stirrar på lappen en lång stund. Är det småfolkets nycklar som de måste ha tappat efter att de flyttat skatten? Leder de till skatten?
30. Jolt
Vilgot skall precis fråga kvinnan om hon någonsin sett någon av småfolket. Han tittar upp och allt ser underligt ut. Väggarna böljar och skiftar färg! Möblerna rör sig sakta och allt ser lite genomskinligt ut. Kvinnan ler mot honom och börjar krympa! Vilgot kan inte röra sig. Han ser stugan smälter bort och kvinnan håller på att byta skepnad. Han blundar hårt. Vad är det här? Hans huvudvärk har kommit tillbaka. Det spränger i hela huvudet. Hans lungor värker. Han börjar hosta. En underlig, stickande doft dröjer sig kvar i näsan. Vilgot öppnar ögonen. Han tror inte sina ögon. Med ett ryck sätter han sig upp och tittar sig omkring. Stugan är borta! Kvinnan är borta! Han ligger i utkanten av den stora skogen av jättesvampar! De gigantiska svamparna han passerade för flera dagar sedan. Den stickande doften från svamparna har blåst bort. Hur kom han hit? Framför honom ligger sjökaptenens anteckningsbok. Den bruna! Den som de tre männen brände upp. Men nu är den hel! Hur kommer detta sig? Vilgot plockar upp boken. Den är fuktig av dagg och gräset där den legat är lite gulnat, som om boken legat där någon dag. Då ser Vilgot att han har sina gamla kläder på sig! De är hela och han har inga skrapmärken på armar och ben! Han är kall och kläderna är fuktiga. Vad i hela friden är det som hänt? Då inser Vilgot att han har något litet i sin knutna vänster hand. Han öppnar den och där ligger de två små nycklarna!
31. Slice
Allt som hänt de senaste dagarna, var det bara en dröm? Kan doften från svamparna haft något med saken att göra? De luktar ju väldigt starkt. Men var kommer nycklarna ifrån? Frågorna flyger runt i Vilgots huvud. Han plockar ihop sina saker och ställer sig upp. När han tittar på den bruna anteckningsboken så ser han att det sticker ut ett löst papper. Han öppnar boken och läser på pappret.
”Åm dy fårtfarrande val hitta skaten så läs kartan” står det skrivet med en spretig handstil som Vilgot känner igen. Han vänder på lappen och finner något som verkar vara en slags karta. Kryptiska streck och ord huller om buller fyller pappret. Han kliar sig i huvudet. Detta kommer ta en stund att klura ut, tänker Vilgot. Han lägger ner boken i ryggsäcken och börjar vandra. Han vill komma bort från svampskogen. Det får räcka med äventyr för den här dagen. Nu vill han bara hitta någonstans att sitta och fundera. Kanske äta en bit också. När han känner efter så är han ganska hungrig.
Solen skiner, fåglarna kvittrar och det är över huvudtaget en underbar sommardag. Trots att Vilgot är hungrig så är vandringen lätt. Han går länge genom det böljande landskapet. Vid en kulle hittar han en ring av stenar. Stora platta stenar som man satt ner i jorden så de formar en oval. En skeppssättning kallas de. I närheten finns en rastplats med ett par bänkar. En perfekt plats att sitta och äta en stund. Han plockar fram ett äpple och börjar skiva upp det. Han äter sakta medan han studerar den underliga kartan. Några krumelurer skulle faktiskt kunna vara stenskeppet där han sitter! Han tittar sig omkring för att se om han ser några fler landmärken som kan visa att han är på rätt väg. Vänta! Var det något som rörde sig bakom en av stenarna?
Slut?
No comments:
Post a Comment